Jag tittade på alla fina träd och buskar idag på väg hem från bussen, och jag kände att jag bara var tvungen att skriva ner hur fint det var. Hösten är underbar med sina färger, och det sköna vädret - lite kyligt men ändå inte så kallt att man måste bylsa på sig massor med jackor och grejjer. I morgon blir det höstloppan i parken zoo; hoppas man får lite sålt, så jag tjänar nåt på att stå där hela dan. Fast det är i och för sig ganska mysigt att bara stå där ändå, bara se på alla tokiga människor ;-P

Äsch, jag måste kanske sova nu. Jag blir så trött på mig själv, jag lovar mig hela tiden att jag ska gå och lägga mig i tid, men klockan blir alltid framåt ett ändå, och jag vet ju att jag kommer dö i morgon.. Vi ska åka hemifrån typ tio i sju!! Herregud.. Gonatt

Urch, är helt trött.. har inte sovit mycket de senaste nätterna eftersom jag har börjat klockan sju, men ändå envisats med att somna sensent om nätterna, så jag är rätt mör. Men shit, jag har kommit på att det är ganska kul att jobba, speciellt om man har såna gulliga arbetskamrater som jag har :) Nog för att mer än hälften av dem är gamla tantor, men jag känner liksom att jag passar in i det sällskapet ;-P Närå, men ibland är det skönt att prata om korsstygnsbroderier och söta barnbarn också.

Att bero på söta barnbarn, så kommer vi till det som jag tänkte på när jag skrev ovanstående titel. Jag har inga barnbarn, men jag har småsyskon -och världens sötaste sådana till på köpet :) Mimmi skulle ha föräldramöte ikväll, så jag var hemma med Ellinore och Tobias. Vi såg på film och myste i soffan, underbart! Höjden av lycka är när de bara kryper intill en och man kan känna andetagen i de där små kropparna. Alltså, nog för att jag blir arg på dem ibland - och de kan nog bli rätt sura på mig också - men jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. Sådan gränslös kärlek som barn kan ge finns inte i vuxenvärlden, och om man inte får lite av dedär uppskattningen ibland så vet jag inte hur man skulle klara sig :) Jag åkte hem till mamma härom kvällen för att fixa en grej,och fick världens bamsekram av oliver. Bara att se hans lilla ansikte lysa upp när han ser mig, gö att jag blir helt varm inombords, ojojoj.. Sen är det jobbigt att åka ifrån dem; man missar så mycket.. Men jag ska väl flytta hemifrån inom en ganska snar framtid så jag lär väl missa mycket ändå..

Äsch, nu måste jag gå och sova, känner hur mina ögonlock håller på att falla ihop.. Vore väl bra om jag började med min lilla uppgift til vikingakursen i morgon också, uöähh..

Jag ställde mig på vågen i dag för första gången på vad som känns som en evighet, och tjaa, resultatet an läsas ovan. Fan, 73 kg, det är ett kilo mer än vad jag vägde innan jag gick ner i vikt. Det är ett jävla skit det här..har man en gång fastnat i det så kan man inte sluta. Jag vet ju egentligen att man inte ska se till vikten och man ska inte svälta sig och dittan och dattan; jag kan väl alla hälsoråd utantill såsom jag har lusläst dem, men det blir ju alltid feli alla fall! Antingen blir jag för smal (enligt andra i alla fall) eller så blir jag plufsig och äcklig (mest enligt mig själv). Det är som en ond cirkel, jag äter och äter och äter, kan inte sluta..det går liksom inte, jag vet inte.. Jag har pendlat från 72 till 57 till 73 kilo på typ tre år, ska det vara normalt?!