Så. Då var sista helgen i Eskilstuna till ända, och imorgon lämnar jag denna stad.. Eller, rättare sagt, om ungefär tolv timmar :) Tänkte egentligen gå och lägga mig i tid idag, men är det filmkväll så är det, och eftersom det här var den sista på länge så blev det som det blev :P Riktigt mysigt var det i alla fall, jag tror att vi var i vårt esse idag :) Jag kommer att sakna de här kvällarna, våra kvällar :)

Var hos mamma och packade det sista idag, sen skulle de skjutsa mig till pappa, och då var det som att vrida på en kran, helt plötsligt kom jag på att jag ska flytta, 100 mil hemifrån, själv! Jag kommer kanske inte att träffa mina småbröder på ett halvår, och mamma å peter i alla fall inte på flera veckor. Dessutom kommer det aldrig att bli såhär igen; från och med nu kommer jag ju hem och hälsar på i princip. Självklart är det fortfarande mitt hem, men aldrig på samma sätt, och det känns sorgligt. Det är slutet på en lång period i mitt liv, men självklart även början på en ny.

Resten av helgen blev också mysig, karuseller på strömsholmen, presenter sista dan på jobbet och finaste blomman ever ;)

"Du ska alltid finnas kvar. Så länge jag får vara med, ska du också vara det. Det är så det ska va. Du ska alltid finnas kvar."

Sitter återigen och försöker förstå att jag åker imorgon.. Nu känns det lite grann, när folk börjar säga hejdå och så. Frida åkte igår, söta Frida, oj vad jag kommer att sakna dig! Idag är det packning som gäller, sedan kanske sista filmkvällen med pojkarna, på ett bra tag i alla fall... Ska fika med  Hannah imorgon innan jag åker till flyget  också, åh Hannah, hur ska vi klara av det här, jag är ju van att bara komma över.. Från minst en gång i veckan till typ en gång i halvåret :S Hmm..

Har hittat en ny favoritlåt förresten, Death Cab for Cuties "I'll follow you into the dark", den går på repeat just nu :P

Nehe, jag skulle ju skriva av mig här tänkte jag, skriva ut alla känslor som far runt i mig för tillfället, men det kommer liksom inte ut nånting.. Det känns lite som om jag har massor kvar att ordna med allting, men jag har bestämt mig för att tänka att jag har nånstans att bo i alla fall, resten kan man få hjälp med där uppe sen, t. ex. studiebidrag, bostadsbidrag, studielitteratur etc..

Nej, ska väl dra mig hem till mamma så jag hinner packa och kanske få lite hjälp med det till och med :D

"Love of mine, someday you will die. But I'll be close behind, and follow you into the dark:"

Sitter och letar hemförsäkringar och försöker ändra min adress i folkbokföringen på min nya, alldeles egna bärbara dator.. Haha, vet att jag kanske påpekat det förut, men det känns faktiskt helt absurt. Hisnande härligt och fruktansvärt underbart liksom, en sån där tudelad känsla som man omöjligt kan förklara. Jag tror inte att det kommer att gå upp för mig på riktigt förrän jag stänger dörren om mig på måndag kväll och upptäcker att här ska jag bo, inte bara tillfälligt utan på riktigt, och dessutom alldeles ensam.

Igår kväll var det Lars Winnerbäck med Frida och Jesper, lovely night I'll say :) Vi träffade några bekanta som så snällt påpekade att det faktiskt var en ganska sorglig kväll eftersom Frida drar i morgon, varför vi kom underfund med att vi inte ens tänkt så långt själva.. 140 mil kommer det att skilja, och bra mycket mer när fröken Dahl drar ut till havs..
Fast jag tror inte vi ser det som att vi ska splittras, vi kommer ju liksom alltid att ha varandra; det är ju nu vi ska ut och upptäcka livet, och det måste man faktiskt göra ensam. Sen är det ju skönt att ha nån man kan ringa då och då, när livet inte blev riktigt som man tänkt sig, eller, för all del, när det blev precis som man tänkt sig :P

Nej, nu glömde jag bort igen, jag ska flytta hemifrån, på måndag, till luleå, och plugga! Jag måste liksom påminna mig själv då och då, för det verkar inte ha sjunkit in än..

Nehej, ska väl fortsätta med det här med folkbokföringen, verkar krångligt att logga in.. Äsch, får väl fråga pappa annars, men kan ju det än så länge :P Sen blir det åfesten, Robin har fått för sig att vi ska åka karuseller, men vi får väl se :)

 

Ny stad, nytt liv, ny Elin – eller? Är det nu jag äntligen ska få vara den jag är, bli den jag vill vara, eller hur det nu blir. Av erfarenhet – om än inte ofantligt stor – vet jag att även om jag bestämt mig för att vara sådär rolig, öppen, ärlig och naturlig så blir jag ändå mitt vanliga jag; blyg, tyst, konstig och introvert. Jag tror att endast ett fåtal personer någonsin har sett den verkliga Elin, eller vad man nu ska kalla henne. Vem vet..

 

Jag tror att det är först nu jag börjar förstå att jag ska flytta..hemifrån..95 mil hemifrån! Det värsta är att jag vet inte hur det känns.. Eller jo, det vet jag, jag har ångest, ont i magen och är gråtfärdig, det är hemskt. Men jag ska ju inte känna så här! Jag är snart 20 år för tusan, jag ska bara längta efter att komma hemifrån. Nej, det måste vara som jag har sagt länge; jag ligger minst tre år efter.. åtminstone i erfarenhet, jag har ju inte gjort nånting:

 

”Nej, jag ska titta på teve med familjen ikväll.”

 

”Nej, jag måste plugga.”

”Nej, jag ska spela fiol.”

 

fast jag nog egentligen inte ville något hellre än att vara med. Till slut var det ingen som brydde sig om att fråga, för jag ville ju ändå aldrig.. Nej, Elin är för ordentlig för ”sånt där”. Jag kan inte komma ifrån tankarna att jag missat en viktig del i min uppväxt, i den personliga utvecklingen. Det var ju så behändigt att gömma sig bakom den där ordentliga fasaden, när man inte riktigt vågade, och efter ett tag var det ju för sent att ändra på sig. Då visste ju alla redan vem Elin W var; en förändring hade vänt upp och ner på världen.