Ny stad, nytt liv, ny Elin – eller? Är det nu jag äntligen ska få vara den jag är, bli den jag vill vara, eller hur det nu blir. Av erfarenhet – om än inte ofantligt stor – vet jag att även om jag bestämt mig för att vara sådär rolig, öppen, ärlig och naturlig så blir jag ändå mitt vanliga jag; blyg, tyst, konstig och introvert. Jag tror att endast ett fåtal personer någonsin har sett den verkliga Elin, eller vad man nu ska kalla henne. Vem vet..

 

Jag tror att det är först nu jag börjar förstå att jag ska flytta..hemifrån..95 mil hemifrån! Det värsta är att jag vet inte hur det känns.. Eller jo, det vet jag, jag har ångest, ont i magen och är gråtfärdig, det är hemskt. Men jag ska ju inte känna så här! Jag är snart 20 år för tusan, jag ska bara längta efter att komma hemifrån. Nej, det måste vara som jag har sagt länge; jag ligger minst tre år efter.. åtminstone i erfarenhet, jag har ju inte gjort nånting:

 

”Nej, jag ska titta på teve med familjen ikväll.”

 

”Nej, jag måste plugga.”

”Nej, jag ska spela fiol.”

 

fast jag nog egentligen inte ville något hellre än att vara med. Till slut var det ingen som brydde sig om att fråga, för jag ville ju ändå aldrig.. Nej, Elin är för ordentlig för ”sånt där”. Jag kan inte komma ifrån tankarna att jag missat en viktig del i min uppväxt, i den personliga utvecklingen. Det var ju så behändigt att gömma sig bakom den där ordentliga fasaden, när man inte riktigt vågade, och efter ett tag var det ju för sent att ändra på sig. Då visste ju alla redan vem Elin W var; en förändring hade vänt upp och ner på världen.