Saker förändras.. Jag har kommit underfund med att jag gillar inte förändringar; inte just nu i alla fall.. Det känns som att jag ligger efter med mitt liv, som om jag har missat en massa saker jag borde ha gjort vid en viss ålder och nu är det försent..

Man måste se positivt på saker och ting säger folk, men ibland vet jag inte.. Ibland när jag ser mig själv i spegeln vill jag helst bara gå och lägga mig igen, krypa under täcket och bara försvinna. Varför måste livet vara så jävla komplicerat?!

Panikångest - en rätt välkänd känsla nuförtiden, men jag vet inte om jag kan förklara vad som är fel.. Jag vill ha det jag inte vill ha och jag vill inte ha det jag vill ha.. Problemet är bara att jag vet inte riktigt vad jag vill ha och vad jag inte vill ha..

Bestämde mig för att gå ut och gå på förmiddan eftersom jag återigen kände mig som en soffpotatis på grund av min orörliga, apatiska tillvaro; jobba, äta, sova, jobba, äta,sova, jobba, äta, sova...

Nåväl, det jag skulle komma till var att liksom som av en osynlig hand styrdes jag mot mina tidiga års hem; Säbygatan 16C. Därifrån bar det sedan av på en promenad genom min barndoms Torshälla, ackompanjerad av trevlig musik i lurarna. Först då Säby, älskade Säby, där jag lekte mamma, pappa, barn med Robin och Tobias Gredfors, spenderade ändlösa timmar på "snurgungan" och cyklade åtskilliga varv runt fotbollsplanen på min lila-vita logan. Detta var även platsen där Robin försökte lära mig att spela fotboll - behöver jag säga att det inte lyckades sådär väldans bra ;). Under min höga säng, lekte jag och Ronja nils karlsson pyssling, mamma och jag dansade till Carola i vardagsrummet och jag spelade Sega Sonic tills ögonen blev fyrkantiga. Det går inte att återberätta alla minnen - de är alldeles för många - men tillvaron var lycklig :).

Sedan bar det av till Desireés gamla hus. Desireé Duvringe, mycket har vi gjort tillsammans, min bästis :). Kommer fortfarande ihåg första discot vi var på i Edvardslundsskolans matsal; du kom fram och frågade: "Vill du vara min bästis?" Jag svarade:"Okej" och från den stunden var det vi :). Jag vet inte varför eller hur det blev just vi, men så blev det i alla fall, och det är jag glad över. Dans, teater, bild och form, fiol, sång etc... Hade det inte varit för dig hade jag nog aldrig vågat gå på alla de där grejjerna; jag vet inte ens om jag hade kommit på det själv, haha.. Du var den första jag sov över hos, den första jag åkte bort med, den första (och enda) jag startade ett band med, haha, men jag kommer inte ihåg vad vi kallade oss. Men vi skrev till och med en egen låt tror jag..

Jaja, allt det där är längesedan nu.. Men ändå, det har gjort mig till den jag är idag och jag kommer aldrig att glömma er <3

Är det ohälsosamt att vara nostaligisk redan vid nitton års ålder tro? Nej, jag tror inte det, nu är väl ungefär första gången man har intelligens och tid nog att kunna se tillbaka och inse värdet av det man gjort eller inte gjort.. Ja, det tror jag på, sedan beror det bara på hur mycket man orkar och är villig att tänka. Hehe, och som de flesta som känner mig vet tänker jag mycket, kanhända ibland för mycket, men så är det i alla fall.

Nåja, tillbaka till verkligheten - det börjar kurra i magen efter min fysiska ansträngning, och dessutom

 behöver det här rummet verkigen städas :)