Fan, när allt kommer över en sådär, man kan ju inte förbereda sig, det är omöjligt.. Helt plötsligt bara kommer tårarna, och det är som att vrida på en kran, åh, jag orkar inte.. Orkar inte med alla dessa tankar, varför kan jag inte bara nöja mig med att tänka på mina underbara nära och kära och att jag faktiskt har alla de fantastiska människorna i mitt liv, och att jag faktiskt är här, jag har tagit mig hit. Men, så enkelt är det tydligen inte.. Nej, programmeringen går åt skogen och matten går kanske marginellt bättre och det känns bara crap just nu. Det här är ju liksom mitt signum, jag ska klara det här (or so everyone else seems to think anyway). Jag menar, vad ska jag annars göra.. För det finns väl inga alternativ, eller? Nej, jag har ju alltid varit duktig i skolan, så varför skulle inte det här gå bra? Hmpf, nu är det såhär, att det är skillnad på efterapning och förståelse och har man ett ganska bra minne så klarar man lätt av det förstnämnda, vilket resulterar i....just det, inte mycket förståelse! Problemet är bara att nu ska man helst förstå också, jag har kommit upp på en sådan nivå nu känner jag och det är crap crap crap... ÅÅhhh, och kryper en liten negativ tanke ut så banar den ju såklart väg för strömmen av självdestruktiva tankar som bara väntar på att få komma ut och förgifta hjärnan, fast jag kämpar emot så gott det går. Nej, oroligt är vad det är, för att använda lite av den norrländska jag snappat upp. Förhoppningsvis mår jag bättre imorgon, but I wouldn't bet my life on it... Or wait, maybe I should..

Vi är del av samma låga. Vi är svar på samma fråga.
Du, du ska alltid finnas kvar. Du ska alltid finnas kvar.
Så länge jag får vara med, ska du också vara det, det är så det ska va.
Du ska alltid finnas kvar.