Det var som att luften gick ur mig och kvar blev bara.. jag vet inte.. bara ett ingenting, tomrum. Jag kanske behöver en mitt emellandag, en sån där tom dag, när inget viktigt händer. Skulle ju vara typiskt mig att börja tänka nu när allt går så bra, jag vill inte det, men tycker mig samtidigt känna igen tecknen, kanske borde pausa, eller bara köra på, vilket är bäst tro?

Tankar, tvivel, detta lömska fenomen.. har en väl lyckats nästla sig in är den närapå omöjlig att förvisa. Är detta rätt, är detta jag, eller försöker jag bara inbilla mig det för att allt annat är så bra? Är allt annat verkligen så bra? Varför känner jag ingenting, jag blir rädd när jag inte känner, varken glädje eller ilska eller sorg, bara ett utmattat intetsägande vakuum.

Jag vill vara någons andetag, vill betyda allt, vill också vara ett superlativ. Jag lever som bäst när jag lever genom andra, jag vill kunna lösa allas problem, vill behövas, vill vara älskad.