Det är konstigt hur man är skapt rent psykiskt. Jag sade äntligen upp min lägenhet i förrgår med huvudargumentet att jag gör ju faktiskt ingenting vettigt här uppe egentligen, och det räcker inte riktigt med att bara trivas grymt bra med den sociala biten tyvärr. Dessutom har jag inte mycket pengar kvar nu (jag vill inte slösa på studielån när jag inte pluggar något ordentligt) och det går tyvärr inte att leva av bara kärlek och glädje även om jag bra gärna skulle vilja. Dock kan jag inte riktigt slå bort känslan av att jag inte vill härifrån, det har hänt så mycket här, jag har utvecklats, bott i min första alldeles egna lägenhet, träffat underbara vänner och Emil :) Jag har till och med tänkt tanken att göra som min kära far upprepade gånger föreslagit; pina mig igenom fem år av aptråkig skola för att få behålla det roliga runt omkring. Fast det låter ju också korkat. Jag vet att jag hade klarat det här, jag är fullt medveten om min potential, men är det inte bättre att använda den till något som jag tycker är roligt, som intresserar mig och inspirerar mig? Eller borde jag läsa det här "bara för att jag kan"?

Nej. Det är fel, jag hör ju lång väg att det är fel, det funkar inte så. Dessutom, vilket jag förmodligen insett för längesen egentligen, så är jag en känslomänniska, ingen tekniker. Jag är bara så ivrig att göra alla andra stolta över mig, och att åka upp hit hade verkligen den förväntade effekten. Därför har det också varit så svårt att erkänna att det kanske inte var någonting för mig, mest av rädsla för att göra människor besvikna, det är det värsta jag vet. Men så sa min mormor något igår under ett av mina regelbundna sammanbrott. Hon sa: "Herregud, du ska väl inte behöva vara släktens statussymbol heller!", och det håller jag med om. I fortsättningen MÅSTE jag träna på att göra saker och fatta beslut för min egen skull i första hand och inte alltid tänka på vad alla andra kommer att tycka. Jag säger tyvärr ganska ofta att jag ska bli bättre på detta, dock utan större resultat, men nu måste jag verkligen, jag kan inte fortsätta må dåligt av vad jag tror att andra människor tänker om mig (observera att jag inte ens vet vad de tänker, utan bara tror, det är alltså mina egna huvudspöken som ställer till det för mig). Därför ska jag härmed tränga undan alla tankar som säger åt mig att stanna i Luleå och fokusera på det val jag gjort. Jag åker hem, letar upp en mysig etta kanske, och gör en nystart! Fast innan dess ska jag jobba aktivt för att få ut det mesta och bästa av mina sista månader i Luleå, i min egen lägenhet, som sett så mycket av min personliga utveckling (och min hemska brist på ork för några som helst rengörande  sysslor).

Jag är ung, jag är fri, och hela världen ligger för mina fötter. Jag har ingenting att vara uppgiven över för jag kan göra precis vad jag vill. Så är det.